Efter 9 timmars totalt drömlös sömn började vi komma till medvetande igen vid 8-tiden i morse. Kaffe i sängen narurligtvis, det är en pensionärs på utflykt privilegium.
De börjar känna igen oss på MacDonalds nu, det var tredje morgonen i rad vi var där och käkade frukost. Det är intressant att lite diskret studera kineserna. Nu har jag varit här i Kina två gånger, en gång i Japan och en gång i Korea. Förr tyckte jag att det bara fanns två sorters asiater, hälften med smalt ansikte och hälften med runt ansikte. Nu, efter att ha varit här i öster fyra gånger, inser jag att de är precis lika olika som vi västerlänningar är.
Det är också roligt att se på när de äter med sina traditionella pinnar, de är oerhört skickliga. Till och med små, små barn får i sig sitt ris utan besvär. För två år sen, när vi var här första gången, åt undantagslöst alla med pinnar men nu har det smugit in en ny grej som jag ser att fler och fler använder; de äter med sked. De petar på maten på skeden med pinnarna och stoppar in den i munnen. Nudelsoppa äter man med gaffel(?).
Fast på MD äter de som alla andra i hela världen, där är det ingen skillnad.
Idag hade vi bestämt oss för att åka till muren, The Great Wall. Det finns tre olika ställen här runt Beijing som är turistanpassade och för att göra det så enkelt för oss som möjligt, bestämde vi oss för att ta det närmaste (och sämsta) stället, Badaling, eftersom vi båda redan sett muren tidigare.
Vi lyckades till sist i går kväll, att få ur en av tjejerna nere i receptionen vilken buss vi skulle ta för att komma dit. Hon pratar inte engelska och vi inte kinesiska, som bekant. Det har varit mycket språkförbistring denna gång.
Det var inte svårt att hitta busstationen, den låg vid tunnelbanan fem minuter bort. Och genast lönade det sig att vara en halvmeter längre än alla andra och se lite förvirrad ut, medan vi letade efter buss 919. Det måste dessutom ha stått Kinesiska Muren i pannan på oss för genast kom en något engelsktalande kvinna fram till oss och sa att Badaling, det var skit! Vi borde åka till Mutianyu istället, ta buss 980, billigt och bra! Billigt var det, 15 yuan per person och vi fick sittplats. Efter ungefär en timmes färd stannade bussen och det blev ett kackel på chauffören och hans hjälpare. Det tog en stund innan vi fattade att det var oss de skrek åt, vi skulle av där, sa de!
Vi hade naivt trott att alla på bussen skulle till muren, men vi var de enda som steg av och började se oss omkring. Ingen mur i närheten, det fanns faktiskt inte ens ett minsta lilla berg i närheten. Men det fanns gott om svarttaxichaufförer som skrek och nästan slogs om att skjutsa oss sista biten, BARA 600 yuan skulle det kosta! Vadå 600 yuan? Hur långt bort låg muren egentligen och varför hade den vänliga kvinnan på busstationen inget sagt om det här?
Bosse nekade att åka med någon för 600, så vi gick helt enkelt därifrån. Men en chaufför var envisare än alla andra och hängde med och när vi fortfarande vägrade tog han fram kartan och visade oss var muren låg. Han tog också fram en Lonley Planet som vi fick läsa i. Där stod det att en minibuss skulle ansluta vid busshållplatsen och när vi påpekade det, skrek alla chaufförer i korus; no ba, no ba! Vi fick förstå själva att det betydde ingen buss. Efter långt förhandlande gick chauffören med på att köra oss till muren, vänta en timme på oss där och sedan köra oss tillbaka till busshållplatsen igen för 200 yuan. Vi visste inte att det skulle ta en hel timme till att komma till muren och kanske priset blev för lågt för att han skulle få förtjänst, även om bensinen kostar bara ungefär hälften här mot hemma.
När vi började närma oss ingången till muren kände jag plötsligt igen mig, det var ju här vi var förra gången också! Det kändes lite lustigt, tänk att vara i ett främmande land, så stort som Kina är och av en ren händelse komma till ett ställe ”in the middle of no where” där man vet precis hur det ser ut! Och vi visste precis hur läskigt det skulle bli att hoppa ur linbanan som man åker med uppför berget med och vi visste precis åt vilket håll vi skulle gå på muren. Enkelt val, åt andra håller så klart! Eftersom vi gick åt höger förra gången, gick vi åt vänster nu och jag NJÖT! Muren är drygt 800 mil lång och det är ett otroligt imponerande byggnadsverk. Man ser kilometer efter kilometer mur slingra sig upp över bergen och det är bara helt fantastiskt alltihop. Vi tog många bilder, en del av dem kommer senare när vi har bättre internet som orkar ladda upp bilder. Hela muren är naturligtvis inte i lika bra skick som just där, men ett evigt reparerande håller på och kanske, kanske hela muren finns igen i en framtid.
Eftersom vi bara hade en timme på oss gick vi inte så långt idag. Jag hade lust att gå lite längre men tiden liksom bara rann iväg och än var det inte slut på det roliga, vi skulle ju ner också. Man kan välja om man vill åka linbanan eller om man vill åka ”sliden”, en ungefär 1.5 km lång rutschbana. Man får en liten vagn att sitta på med en spak som man framåt gasar med och bakåt bromsar med. Det är SÅ roligt att åka med sliden och om inte Bosse åkt framför mig och hållit en lugn takt, skulle det nog gått lite fortare.
Och nedanför satt vår köpte lille kines och väntade på oss. Han var förresten duktig på att röka, 4 cigg på 40 minuter, vilket egentligen inte stör mig. Men när han rökte öppnade han fönstret så det blev svinkallt i bilen. Jag frös lite redan innan, eftersom det var flera minusgrader uppe på muren (än nere i stan) och det blåste en frisk isvind. Det låg till och med lite snö där uppe, det har vi inte sett förut.
Halvvägs tillbaks till bussen började kinesen erbjuda sig att köra oss hela vägen tillbaks till Beijing för det facila priset av 400 yuan. Nä, sa vi, 100 kan du få. Efter mycket argumenterande enades vi om 150 yuan och helt plötsligt stannade han och for ut ur bilen och sprang över på andra sidan gatan. Där stod han till han fick tag på en taxichaufför som ville köra oss till stan för det priset. Fast jag tror han lurade killen, han såg ganska snopen ut när vi tog fram de överenskomna pengarna. Han fick lite dricks som plåster på såren, men annars är ju sagt sagt.
I samma ögonblick som vi kom in på hotellrummet igen, vred Bosse på kranen i badkaret och där låg jag sedan i ett mycket varmt bad och ”fliade upp” som vi rospiggar säger. Det finns badsalt till försäljning inne i badrummet med essens av grönt te. Jag sa att jag inte ville betala de 48 yuan det kostade för lite badsalt, men det löste Bosse elegant. Han hämtade en liten påse salt från MacDonalds som han hade i jackfickan och en påse grönt te från gratisbrickan i minibaren och slängde ner i badkaret. Enkelt och elegant, badsalt med grönt te!
Efter bad och hårtork var det dags att gå ut på stan igen för att få oss lite middag. Vi har ett ganska stort shoppingcenter alldeles nära och där finns ett stort antal restauranger. Den där riktigt genuina kinamaten finns inte där, det är mera kinesisk snabbmat, men nog så gott och rikligt. De serverar all mat i glödheta gjutjärnsskålar som det fortfarande steker häftigt i när de serverar, man kan inte klaga på att maten inte är varm iallafall. Servitrisen måste ha tyckt att jag såg lite bortkommen ut (igen) för hon tog skeden ifrån mig och rörde om i min mat som hon skulle ha gjort i sin egen. Inte vet jag om det var det som gjorde det extra gott men jag slukade både ris och majs, två saker jag normalt gärna avstår ifrån så inte magen ska bråka.
Och nu är det kväller igen, klockan är 21 här och 14 hemma i Sverige. Ute i våran stadsdel råder vilt krig, eller ja, det låter så. I kväll skjuts det något alldeles otroligt, det är synd att ni inte kan höra hur det låter. Överallt, i varenda gathörn, smäller det. Det är vanliga smällare, större smällare, riktigt fyrverkeri och vete tusan om de verkligen inte har dynamit också. En del smällar är så kraftiga att de känns huset och det är ett stort hus vi bor i.
Det här är också sista kvällen vi är här i Beijing. I morgoneftermiddag flyger vi vidare till Nagoya i Japan där vi kommer att underhållas med lika delar arbete och nöje.
Mer om det då.
